Image

Johan August Nordvall

Johan August Nordvall  f 1857, d 1932.

”ATCHI POTCHI PATCHI” I Kopparbergstrakten blev ovanstående uttryck ett talesätt, en slogan, i synnerhet spelmän emellan när man ville visa sin glädje för någon eller något. Upphovsman till ramsan var spelmannen Johan August Nordvall. Han bodde som pensionär i ett enkelrum i en flygelbyggnad vid Lövnäs Herrgård i Finnhyttan, en liten bit norr om Kopparberg. Sin uppväxt fick han vid Salbobacken vid Salbosjön och där i trakterna spelade han vid vägskäl eller logar vid Havsjön och Björktjärn. Vid femton års ålder började han att spela fiol för en blind spelman, Anders Vahlström. Efter dennes död på 1880-talet, kom han i förbindelse med Fredrik Pettersson (”Ängla-Fredrik”), även han  blind. Från denne spelman har Nordvall en del av sina melodier. Olof Andersson tecknade upp fem av dem år 1930.

Under ungdomsåren försörjde han sig som fiskhandlare, vilket är märkligt med tanke på att det endast var insjöfisk som han saluförde. Senare blev han banarbetare vid Frövi-Ludvika järnväg. Sina konstfärdigt knutna tömmar blev Nordvall mycket berömd för i Kopparberg, dit han kom. Han använde sig av hästtagel och avklippta kosvansar. Dessa tömmar blev mjuka och fina, oberoende av fukt och kyla. De var sig lika i alla väder. Likaså var han en mästare i att knyta fisknät. Behövde man en hängmatta, mjärdar, kräftburar eller håvar, vände man sig till Nordvall.

Ett gott stöd hade Nordvall i mjölnar Dahls familj i Finnhyttan. Som en hustomte dök han upp där varje dag och hjälpte till med ett och annat, vedhuggning t ex. På kvällarna kom han med mjölk och åt alltid kvällsvard med familjen. Alla helger var han en självskriven gäst. Alltid när huset hade gäster, spelade Nordvall. Också förstås till dans i köket då ungdomarna i trakten skulle lära sig att dansa.

Dottern i huset – då någre år gammal – fick lära sig roliga lekar och kortkonster. Det berättas att en kortkonst baserade sig på en latinsk ramsa: ”Dedit mutus momen cosic”. Dottern kommer ihåg denna än i dag.

Nordvall  var mycket noga med sin klädsel. Han såg alltid proper ut. Men eftersom han använde fotogenkamin vid uppvärmningen av sitt rum, luktade det alltid fotogen av honom, berättas det. Konstnären Johan Stenström anlitade ibland Nordvall som modell för sina tavlor.

Varje kväll gick han till Westlunds på Brusala för att hämta mjölnarfamiljens mjölk i en kopparkruka och sin egen i en butelj. Westlunds hade hade en stor barnaskara som var väldigt förtjusta i spelman Nordvall. Ovanför hans vanliga plats hängde en fiol. Den brukade han ta ned från väggen så gott som varje kväll. Först satt han bara och knäppte på strängarna men det dröjde inte länge förrän han var i full färd med ett spela sina virvlande låtar. Om man någon gång fick honom att spela ”Skams polska”, reste sig Norvall och tog av sig kavajen. Då blev det fart både på stråke och fingrar.

Nordvall blev himlastormande förtjust, när han fick göra sig till vän med små barn. Han gjorde konster, hissade dem upp i taket och fick dem att skratta och jollra. ”Atchi Patchi Potchi” var kommunikationsspråket, och dessa lekar älskade han över allt annat.

En av de äldre bröderna Westlund berättar i ett brev till mig en episod som han särskilt kommer ihåg.
Nordvall hade tagit sig an den yngste i barnaskaran. Olyckligtvis fick pojken en smäll i huvudet när han kom för nära en ovanför hängande hylla. Det var en sådan som fru Westlund hade inne när hon bakade sitt rågbröd. Vanligtvis var det inte hyllans rätta plats. Pojken började förstås att gallskrika. Nordvall blev förskräckt, tog sin butelj i fickan och mjölnar Dahls kopparkruka och gav sig iväg i all hast. Nästa dag vid mjölkdags, började samme pojke skrika, men av en helt annan anledning, precis då Nordvall kom till trappan. Då vågade sig Nordvall inte in utan stog och kurade bakom husknuten. När fru Westlund gick ut för att be honom in, var han fullständigt bestört och översiggiven.

”Herre min je! Va´har ja´nu ställt till med? Skriker pojkstackarn ännu?” utbrast den stackars spelmannen. Denne pojke är nu den välbeställde värdshusvärden Tage Westlund i Bångbro.

Nordvall var ytterst blyg och tillbakadragen och framlevde sitt liv i ensamhet som ungkarl. ”När de andra jämnåriga pojkarna vandrade iväg med en flicka efter dansen, fick jag ta min fiol under armen och knalla hem till mitt ensliga lilla viste”, yttrade han en gång bittert. ”Jag var för blyg för att tala med någon flicka.”Med fiolen under hakan och stråken i hand, blev blygheten dock som bortblåst och då visade han ett helt annat temperament, säger de som hört honom.

Min förhoppning är att dessa rader kunde inspirera några spelmän till att spela låtar efter Nordvall. (Stig Hartman)