Image

Om spelmän, folkmusik och övrig kuriosa

SPELMÄN GENOM TVÅ ÅRHUNDRADEN
från den sydvästra delen av Nora socken/Nora kommun.
Fiol, klarinett och durspelare/dragspelare.

Det är anmärkningsvärt att det i gångna tider funnits så många goda spelmän på ett så begränsat geografiskt område i den norra delen av Kilsbergen. Av förklarliga skäl är listan ofullständig. Det har säkert funnits många fler.

Jan Ersson, Skrekarhyttan, 1783 – 1853, fiol
Petter Ersson, ”Spel-Kula”, Älvhyttan, 1800 – 1873, fiol
Anders Nilsson, ?, 1800 (c:a), fiol
Petter Jansson, ”Petter-Jansagubben”,  Skrekarhyttan, 1803 – 1873, fiol
Lars Jansson, ”Lusa-Lasse” *, Dalkarlsberg, 1810 – 1886, fiol, orgel
Jan-Erik Wallin +, Dalkarlsberg, 1816 – 1886, fiol
Per Jacobsson, Spjutvik, 1824 – 1925, fiol
? Hellström, Dalkarlsberg, 1830 – 1893, durspel
Erik Pettersson, ”Kul-Erker”, Älvhyttan, 1836 – 1911, klarinett
Gustaf Wallin *, Dalkarlsberg, 1841 – 1915, fiol, bleckblås
Karl Karlsson Fahlström, ”Glysen”, 1847 – 1928, fiol (kringvandrande spelman ev född i Ryssåsen)
Matilda Berglund (f Jacobsson), Dalkarlsberg, 1851- 1935, durspel
Israel Israelsson +, Älvhyttan, 1855 – 1918,fiol
Erik Israelsson, Älvhyttan, 1858 – 1910, fiol
Johan Rosén, Dalkarlsberg, 1861 – 1938,durspel
Carl-Erik Hartman, Viker, 1870 – 1972, klarinett
Gustaf Julius Wallin, Dalkarlsberg, 1871 – 1955, fiol, bleckblås
Adolf Bergkvist, Dalkarlsberg, 1879 – 1902, durspel
Teodor Pettersson, ”TallÅsa-Teodor”, Pershyttan, 1881 – 1963, fiol, klarinett
Helmer Nylander*, Dalkarlsberg, 1882 – 1968, fiol, bleckblås
Sigfrid Karlsson, ”Sigge i Norrbo” *, Hovmanstorp, 1891 – 1975, klarinett, dragspel
Fridolf Ahlström, ”Friden”, (Skofthyttan) Dalkarlsberg, 1893 – 1974, fiol
Arthur Ekblad*, Dalkarlsberg, 1893 – 1954, fiol, cello o bleckbl
Karl Helge Andersson, ”Mösa-Kalle” *, Dalkarlsberg, 1895 – 1971, durspel, dragspel
John Molin *, Dalkarlsberg, 1899 – 1978, fiol
C G Berglund och Johan Persson i Beteshult var durspelare från Dalkarlsbergtrakten som levde i slutet av 1800-talet och i 1900-talets början.
Valdemar Karlsson, Dalkarlsberg, 1900 – 1992, dragspel
Gunnar Holmberg, Dalkarlsberg, 1904 – 1984, dragspel
Gustaf Karlsson ”Klarinett-Gustaf” *, Älvhyttan, 1906 – 1991, klarinett
Gustaf Rosendahl, Dalkarlsberg, 1912 – 1996, dragspel
Reinhold Andersson *, Dalkarlsberg, 1917 – 2006, durspel, dragspel
Vidar Andersson *, Dalkarlsberg, 1923 – 1998, dragspel
+ elever till ”Spel-Kula”
* notkunniga

Om spelmän och spelmanstraditioner i Järnboås socken
efter Martin Lindblad

Förr hörde spelmännen på varandra och lärde av varandra. Anders Brogren lärde sig efter ”Spel-Petter.”  ”Starken” bodde i Lindesby fattigstuga. Men antagligen hade han bott vid Lerbrogatorna, ty där finns Starkagatorna och Starkabacken. ”Starken” spelade klarinett, Han var den ende med det instrumentet.

När de skulle ha musik anlitade de sådana som var bäst. Lindkvist-Jan-Erik var sockenspelman i Hjulsjö. Han hämtades vid gästabud alldeles som en präst. Han kunde ta de lätta tagen, spela mjukt och kvickt att dansa efter.

”Mjölnar-August”  spelade här i Järnboås. Han bodde vid Nyhyttan men de voro värre att spela i Hjulsö. ”Spel-Pelle” bodde vid Dunderbo, men spelade oftast i Järnboås. Även som 70-åring gick han med ungdomen för att få spela. Men han tog inte betalt.

Andra spelmän var Erik Jansson i Fågelhällen, ”Fjällpikaren” och ”Skräddar-Per-Johans” och ”Spel-Petters” pojkar som spelade dragspel och fiol. Bra slängd att spela var också ”Augusts Pers Hulda” i Vasslasjöhultet. De som spelade dragspel här omkring hade ofta Gusselbyspel d v s dragspel från Gusselby.

”Spelman Glys gick och lagade klockor. Han vandrade kring och hade sina verktyg i en cigarrlåda. Han spelade så att han fick mat och brännvin. När han blev full blev han i farten, fick inspiration och ”murrade.”

”Murar-Jan” - farfar åt  ”Lindhults-Karl ” – hade lärt sig spela av själva Näcken. När han väl börjat spela kunde han inte sluta. Man var tvungen att att rycka fiolen från honom. Han sålde fiolen men fick den tillbaka. Han var tvungen att mura in fiolen för att bli av med den. Näcken kunde man höra vid något vattendrag på torsdagskvällarna t e x vid Mörtbäcken.

Från Rällså var storspelmannen ”Blinda-Petter”, som spelade fiol, och Lundström som spelade klarinett. En släkting till ”Blinda-Petter var Johan Magnusson, som spelat vid Siggebohyttans Hembygdsgård. Han hade en fiol som var efter ”Blinda-Petter”.

En annan god spelman var Anders Olsson från Lindshöjden. Han var skomakare till yrket, men till det var han en kladder. En gång hade Anders spelat när de värnpliktiga (beväringarna) marscherade till och från Sannahed. För det fick han fickorna fulla avkopparslantar. Men på gamla dar fick han inte spela för sin käring. Han slutade sina dagar på Jeppetorp ålderdomshem i Grythytte socken.

Även storspelmannen ”Spel-Kula” från Viker spelade ibland i Järnboås. Många spelmän i trakten spelade låtar efter ”Spel-Kula”, som komponerade egna låtar.

Något om spelmän i Nora sockensamt socknarna Järnboås, Hjulsjö och Grythyttan.
Nedtecknat omkring 1940 av Gunnar Persson, Nordmarks Odalfält, Finnmossen, efter fadern Karl Johan Persson, gruvarbetare från Nora socken.

  ”I skogsbygden, innan järnvägar och samfärdsmedlen blevo något så när utvecklade, var isoleringen stor. Folk framlevde hela sitt liv på den plats där de föddes. Några resor och kontakt med yttervärlden kom egentligen ej ifråga. I de flesta fall hade man ej sett mera av världen än närmaste stad eller marknadsplats. De pojkar som blev godkända som beväringar hade givetvis gjort en rentav fantastisk resa till Sannahed, beläget någon mil utanför Örebro. Nöjen och själslig odlig var ju under sådana omständigheter av de mest primitiva slag.

Det var just under sådana förhållanden som gamla snurriga gubbar som var något‘fiolkunniga’, kunde göra sig gällande. Dessa fiolspelare voro väl i andligt hänseende något efterblivna, beroende dels på musiken, dels av att de aldrig varit i kontakt med det motsatta könet och vanligen voro de förtjusta i starka drycker.

Någon av dessa spelmän torde ha blivit något ‘dimmig’ i döpelseklumpen (som folk uttryckte sig) av obesvarad kärlek. Dessa spelmän var nog ej så
mycket hemma i musik så det skulle imponera på nutidsmänniskor, men de komponerade en mängd låtar som fick namn efter vederbörande kompositör. T e x ‘Spel-Kulavalsen’, ‘Sotar-Kalles vals’ e t c. Dessa spelmän kunde inte uppteckna sina låtar i notböcker, utan hade dem upptecknade i minnet.

De välbärgade bergsmän som skulle hålla bröllop för sina döttrar tyckte det såg storaktigt ut när en sådan spelman gick framför bröllopsskaran och spelade. Då var det fest och stämning som ej går att få fram numera. Sedan blev det dans på logen om årstiden det tillät. Annars dansades det i det största rummet i bröllopsgården.

”En mycket anlitad spelman nedåt Nora-hållet till var ‘Spel-Kula’, något annat namn vet jag ej att han hade. Han spelade på bröllop och danser. Han satt stupfull och spelade nätterna igenom. Han vare sig såg eller hörde när han spelade. Han kunde så många låtar så om han spelade hela natten behövde han aldrig spela en låt mer än en gång.”

Men det var ju dans och bröllop endast i undantagsfall. Uti sådana fall fanns mat och brännvin. Däremellan fick nog spelmännen ha det rätt så ‘knalt’. Då var det att ‘klappa landsvägen’ och med fiolens hjälp skaffa sig något ätbart och en vrå för natten, där han kunde luta sitt trötta huvud. En sådan vrå fanns ju alltid här och var i den isolerade skogsbygden.
… något som tydde på att spelmän voro omhuldade har nog ej funnits till på dessa trakter. Det som var något värt när kampen för ett knappt dagligt bröd stod hårt var arbete, sparsamhet och ekonomisk insikt i allt som rörde bärgningen. Och spelmän i allmänhet låg inte inne med dessa dygder. De voro i allmänhet raka motsatsen. Kunde knappt behålla och förvalta det som de fått i arv efter näriga föräldrar om det någon gång hände.

De barn som voro särskilt musikintresserade stod bakom spelmännen med vidöppna munnar som åhörare. Råkade de sedan olyckligtvis få fatt i någon gammal fiol så var olyckan gjord. Ty, uppriktigt sagt, något egentligt ekonomiskt utbyte eller aktad samhällsställning gav det yrket ej.

Spelmanslönen den var nog exakt som jag här har beskrivit den. Något undantag kanske vid särskilt festliga tillfällen såsom bröllop eller liknande. Då kanske det kunde bli en penning extra om vederbörande skött sig bra. Men det är att märka att det var fattigt ute i bygderna då. Man måste i allmänhet leva torftigt och sparsamt. Det fanns sannerligen ej så mycket att skänka bort, vare sig till spelmän eller andra.

Det egentliga spelmansinstrumentet var fiolen i de bygder jag talat om. Dragspelsepoken började så smått i slutet av förra århundradet (slutet av 1800-talet) och kom att sakta men säkert uttränga fiolspelningen, till gott eller ont vet jag ej. Men de fattiga och i allo utblottade fiolmusikanterna som vandrade efter landsvägarna har alltnog försvunnit. Dom själva till största nytta. De hade sannerligen ej någon ljus tillvaro …”

Ur ”Minnen och hågkomster från Bergslagen”
av Carl-Erik Hartman där han beskriver ungdomens nöjen i Kilsbergen på 1800-talet:

”Ungdomens nöjen på den  tiden var enkla, men ändå hade man säkert lika trevligt som ungdomen nu för tiden har. Samlingsplatsen var i de stora köken hos Ol-Ors och Anners-Frans. Man gjorde ringlekar och pantlekar omväxlande med en svängom, för alltid var det någon av ungdomarna som hade musikinstrument med sig och då dansades vals, polkett, hamburska, hoppare och slängpolska. Bland några av spelmännen kan nämnas: Tomasboda-Gustav, Bohulta-Israel, Jan-Karls Johan, Erik Andersson m fl.”

Uppgifterna från samtida om de mer beryktade spelmännens förmåga, eller oförmåga på sina instrument, om deras personlighet, och om deras förhållande till starka drycker, är motsägelsefulla och bör  därför tas med en nypa salt.

Att lära sig till spelman

Enligt Erik Sellin var det många som gick i lära hos någon berömd spelman. Det kallades att ”gå på läron” och gossen fick under lärotiden utom spelningen uträtta småsysslor; bära vatten ved o s v. Spelmannnen bodde nämligen ofta ensam i en torftig stuga vid skogsranden. När gossen hade varit elev några månader fick han följa med sin läromästare på bröllop e t c. Det var en ära att vid bröllop och gästabud sitta nära spelmännen. 

Något om sockenspelmän

Spelmannen kunde ibland vara socknens organist eller klockare, en självlärd bondson eller dräng, en krinstrykande rackare eller någon rotesoldat. Anseende och ställning i socknen berodde mindre på de musikaliska gåvorna än på social och ekonomisk status.

För att dryga ut det knappa levebrödet var socknens organist ofta samtidigt spelman. Gamla domstolsprotokoll från såväl Uppland som andra landskap berättar om organisternas försök att skydda sitt revir från ”bonddrängar och gamla soldater m fl, som i musiken har lärt mycket litet eller inget alls”.

De spelmän som kom ur allmogens led var mestadels inte notkunniga, utan skaffade sig en repertoar genom att lyssna till andra spelmän och sedan ”ta ut” låtarna på gehör. På vissa håll gick spelmän omkring och gav hågade bondsöner undervisning.

De flesta fiolspelarna under 1800-talet spelade med fiolen stödd mot bröstet. Runt sekelskiftet började det här spelsättet att försvinna och fiolen flyttades upp under hakan. Klarinett lärde man sig  vanligen hos någon militärmusiker.

Något om häradsspelmän

På en del håll i Sverige fanns det under 1700-talet fram till 1846 häradsspelmän. I Skåne hade myndigheterna översyn av hanteringen, och häradsspelmannen skulle då godkännas av landshövdingen, som utfärdade ett sk gärningsbrev, där skyldigheter och rättigheter såsom gärningsören och verksamhetsområdets storlek preciserades. Till häradsspelman utsågs den som efter genomgången lärotid hos en erkänd spelman förvärvat tillräcklig skicklighet på sitt instrument. Dessutom måste den som skulle komma ifråga vara känd för en hederlig vandel. Att lära upp nya spelmän ingick i skyldigheterna.

Häradsspelmannen hade samma ställning i rättsligt hänseende som landsbygdens övriga sk gärningsmän. Intrång i ämbetet kunde prövas vid tinget. Yrket ansågs vara inkomstbringande och häradsspelmannen hade en aktad social ställning. Den här institutionen har varit mest utbredd i de delar där skråväsendet hade en stark ställning. 1846 upphävdes skråväsendet och med det försvann häradsspelmännen. 

Uppteckningar och insamling av folkmusik

Redan under 1800-talet påbörjades i Sverige uppteckningar och insamlingar av allmogens musik, inte minst visorna, av en mängd entuastiska samlare och forskare. Den största och viktigaste publikationen av svensk folkmusik är ”Svenska Låtar”. Verket omfattar nästan  8000 melodier fördelade landskapvis på 24 band. Planeringen, och en stor del av uppteckningarna, gjordes av Nils Andersson, (1864 – 1921) och påbörjades i slutet av 1880-talet. Eftersom arbetet inte var färdigt vid Nils Anderssons död, slutfördes det av hans närmaste medarbetare Olof Andersson, (1884 – 1964.)

Runt sekelskiftet 1900 fortsatte arbetet med att rädda det som återstod av allmogens kultur, både materiellt och andligt. Till detta bidrog inte minst Nordiska museets och Skansens skapare Artur Hazelius (1833 – 1901). Redan 1892 anställde han den första spelmannen på Skansen, och där kunde man få uppleva svensk folkmusik och svenska folkdanser. 

Upptecknare i Norabygden

Mycket av den gamla folkmusiken har tyvärr för alltid gått förlorad, och sorgligt nog följt spelmännen med i deras gravar. De flesta av de gamla spelmännen var inte notkunniga, men det finns undantag som exempelvis Gustaf Wallin och Karl Helge Andersson från Dalkarlsberg, vilka tecknade upp en mängd melodier från den gamla tiden. Genom Gustaf Wallins uppteckningar finns i dag bl a ganska många av ”Spel-Kulas” låtar bevarade till eftervärlden. Dessutom finns många melodier bevarade tack vare Carl-Erik Hartman – vilken hade ett fenomenalt musikminne – och sonen Stig Hartman som skrev ut faderns låtar i notskrift. Vidare fanns Per Persson i Timanshyttan som ur sitt minne kunde nedteckna sin far Per Erik Erikssons låtar. Utan de här personernas kunskaper, goda minne och framsynthet, har det i dag inte funnits mycket kvar av bygdens folkliga musik bevarad åt eftervärlden. Man kan inte vara nog tacksam över deras trägna arbete med notpennan.

  ”Mösa-Kalles” notböcker

Genom Anita Lindqvist i Fogdhyttan har jag fått ta del av hennes farfar Karl Helge Anderssons (”Mösa-Kalle”) notböcker. Uppteckningarna består framför allt av valser och polkor, men även av polskor från slutet av 1800-talet och början på det nya seklet 1900.

”Mösa-Kalles” notböcker tydliggöres och bekräftas den utveckling som genom durspelens popularitet från 1850-talet och framåt, påverkade och förändrade folkmusiken, vilket så småningom ledde fram till det som vi i dag kallar gammal dansmusik med dragspelet som huvudinstrument. Även ”Mösa-Kalles” son, Reinhold Anderson, har vänligen bidragit, genom  att för mig spela gamla låtar som jag sedan har skrivit ut i noter.

Spelmanstävlingar

När konstnären Anders Zorn, (1860 – 1920) upptäckte att konsten att blåsa horn var på väg att helt försvinna, utlyste han en tävling för hornblåserskor och spelmän. Denna genomfördes under sommaren 1906 på Gesundaberget i Mora, och blev upptakten till en rad spelmanstävlingar på olika platser runtom i landet. Man kan gott påstå att tävlingarna utvecklades till rena folkfester som ökade intresset för folkmusik.

Vid den första tävlingen 1906 fick Timas Hans Hansson, Dalbyn, Ore 1:a pris 50; för sitt fiolspel.
Vid den 2:a tävlingen 1907 i Mora vann Anders Frisell från Mockfjärd 1:a pris för sitt fiolspel.
Vid den 3:e tävlingen i Mora vann Hjort Anders Olsson f i Bingsjö bosatt i Börje utanför Uppsala 1:a pris för sitt fiolspel.

1907 (12 aug) hölls en mindre spelmanstävling i Vigselbo i Valö socken. 1:a pris för sitt fiolspel vanns av båtsman Johan Däck från Valö, f 1848, d 1913. Som sjöman hade han seglat runt jorden 3 ggr.

Anders Zorn var även med vid spelmanstävlingen i Vaxholm 1910 där man mest riktade sig till spelmän från Roslagen. Där spelades bl a Mungalåten på silverbasharpa harpa av Erik Gustaf Englund, Munga, Tierp. Englund hade lärt sig låten av August Bohlin en av de stora uppländska spelmännen.

Här i länet hölls den första spelmanstävlingen i Lindesberg 1909. Så här såg inbjudan ut:

Upprop till spelmän i Örebro län!

Man har i våra dagar börjat inse vilken skatt vi äga i vår länge förbisedda folkmusik. Många av de gamla låtar och melodier, som landsbygdens spelmän lärt av sina fäder, avspegla något karaktärisktiskt i vårt folklynne, på samma gång de äga värklig musikalisk skönhet, något som väl aldrig är fallet med den modärna musik, som står i handklaverets tjänst. – För att öka kännedomen om och höja aktningen för denna folkmusik och dess utövare, ha under de senare

åren på flera ställen i vårt land anordnats s. k. spelmanstävlingar.  Så har t. ex. under innevarande maj månad omkring 100 upländska spelmän i åldern 13 till 85 år varit samlade till en synnerligen lyckad tävling i Upsala.

I Örebro län har någon sådan tävling ej ägt rum, men instundande midsommarafton och, i händelse av många anmälningar, även dagen förut kommer en dylik för vår bygd att anordnas i Lindesbärg i samband med hembygdsfästen därstädes.

Vi inbjuda alla gamla spelmän och alla unga sådana, som av de äldre lärt sig konsten och melodierna, således alla bärgslagsbor (även de som ej tillhöra länet) och närkingar, som kunna något instrument av vilken sort som hälst - dragspel och munharmonika undantagna- såsom fiol, klarinett, flöjt, horn, lur, nyckelharpa m. fl., och som minnas de gamla låtarna, såsom polskor, gammalvalser, kadriljer, brudmarscher, gamla vismelodier, vall-låtar m. m. dylikt. Samspel emällan två eller flera instrument av samma eller olika slag önskas även. Särskilt påpekas att de närkinska låtarna hittils äro mycket okända.

Som prisdomare komma stadsnotarien Nils Andersson från Lund, Sveriges främste kännare på detta område, rektor R. Steffen, Visby, direktör A. Jobs, Falun, och artisten Vilh. Bergewing, Karlskoga, att fungera.

Anmälningar insändas till Hembygdskursernas byrå, Lindesbärg, före den 10 juni och böra åtföljas av uppgift om de tävlandes ålder, instrument och fullständiga adräss. Alla behövliga underrättelser skola senare tillsändas de tävlande.

Deltagare erhåller full ersättning för resan till och från Lindesbärg, samt, om han så önskar, husrum och fri spisning den dag eller de dagar tävlingarna pågå. Därjämte komma pänningpris till olika belopp att utdelas till de skickligaste.

Till sist rikta vi en varm uppmaning till alla, som äro intresserade av att tävlingarna komma till stånd och som närmare känna folket ute i bygderna, främst till präster, organister och skollärare, att uppmana de spelmän, de känna, att anmäla sig och för övrigt hjälpa dem till rätta och bistå dem med råd och dåd. 

Hembygdskursernas komité.
(Man stavade tydligen kommitté med ett m och ett t på den här tiden)

Bland det dryga femtitalet anmälda spelmännen deltog sammanlagt fem från Norabygden, varav tre vann priser.

Gustaf Wallin, f 1841, från Dalkarlsberg, anmäld till fiol och horn, erhöll ett av tredjepriserna. (10 Kr)
G Wallins son Gustaf Julius Wallin, f 1871, anmäld till fiol och horn, erövrade tredje extra pris (pokal) för sitt altfiolspel.
Johannes Karlsson, f 1837, från Bondborn, vann ett av tredje priserna (10 Kr) för sitt fiolspel.
Anders Andersson, f 1830, S:a Fingerboda Jerle, fiol. (Han kallades ”Spel-Anders” och var farfar till Thore Andersson, ”Thore i Mon”).
C Karlsson, Jerle bruk, f 1847, fiol.

Dragspelet

Det är anmärkningsvärt, men inte förvånande, att dragspelare och munspelare inte var välkomna till tävlingen i Lindesberg. Anledningen var den förändring av den traditionella repertoaren som skedde efter 1850-talet på grund av dragharmonikans (dragspelet) spridning bland allmogen, då det närmast trängde ut fiolen som folkinstrument.

Många anser att durspelen varit en anledning till att den gamla folkmusiken förvanskats. I ett häfte med titeln ”Folk-låtar från Karlskoga Bergslag” som utgavs i början på 1900-talet, skriver konstnären Wilhelm Bergewing i Loka bl a följande i förordet:

”Med ledsnad har jag uppmärksammat hurusom dragspelets ´piglock´ med sina ringa tonresurser varit på väg att fördärfva den vackra folkmusik som flödade från ´Kulas´, ´Bågens´, ´Tafvel-Josefs´ och andra goda fiolspelares strängar. Men ännu levfa i denna natursköna bygd kvar några gamla musikanter, hvilka bevarat melodierna och kärleken till sin fiol.”

Dragspelet passade inte alls till de äldre mer mollbetonade melodierna, och den tidens folkmusiksamlare såg mycket negativt på detta. Man ansåg att dragspelet fördärvade och förvanskade den genuina folkmusiken. Men, det är också sannolikt att den äldre allmogemusiken påverkades och förändrades bl a tonalt, av väckelsesångerna från anglosaxiskt och tyskt håll.

När dragspelet bidrog till att sullädret blev dyrare.
Ur tidningen ”Musikern” är följande histora hämtad någon gång under 1940-talet. Om dragspelets motigheter, och som instrument av särskilt farlig karaktär, förtäljer denna berättelse från Småland i slutet av 1800-talet:

”I likhet med några andra socknar har Segerstads socken å stämma beslutat, att ingen vid vite af 10 kronor ock instrumentets förlust må inom socknens hank ock stör å dess bygator och landsväg traktera handklaver ock såmedelst locka bygdens flickor ut på ströftåg ock afväg från dygdens väg. Samma risk vare, om någon understår sig att å kronans landsväg tråda dansen, vore det än med kärestan sin, emedan, utom den moraliska vådan, det fördärfvar vägen och bidrager till sullädrets stigande i pris, till stort men för de väghållningsskyldige och öfrige läderförbrukare. Alltså är att motse, att socknens ´musikvänner´ för framtiden få afstå från detta tidsfördrif.”

Jazzen

Det fanns även andra faror än dragspelet som hotade folkmusiken, inte minst musiken från det stora landet i väster. Den 20 september 1931 höll Örebro läns folkmusikförbund sin 4:e folkmusikstämma, vilken var förlagd till Nora. I en tidningsartikel som berättar om stämman kan man bl a läsa följande:

”Ett av förbundets strävanden är att giva varje bygd sina egna spelmän, som med ansvar och smak veta att tillfredställa bygdens behov av god musik. Därigenom blir förbundets strävan även en strid mot den dåliga musiken, ofta sammanfattad ordet `jazz.´ Att denna olåt i mycket hög grad bidrager till det osunda nöjesliv, som synes gripa omkring sig i allt vidare kretsar, är känt och vittnat. Folkmusikförbundet vill söka att tysta denna olåt och utför härigenom en uppfostrande gärning, som är förtjänt av allmänhetens stöd och sympati.”

1800-talet

* Hur annorlunda levde man inte 150 år bakåt i tiden. En tid då det var skillnad på bättre och sämre folk.
* De flesta föddes, levde och dog, ofta på samma plats. Det var väldigt få personer som varit utanför sin socken.
* Vägarna som fanns var urusla, spåriga och gropiga. Bästa tiden att ta sig fram var på vintern när sjöarna var tillfrusna.
* De som inte hade tillgång till häst och vagn, fick hålla tillgodo med aposthästarna när de skulle någonstans.
* På gårdarna gjordes det allra mesta med handkraft ex sådd, skörd, tröskning. Husbonden slet lika hårt som sina drängar. Trilskades tjänstehjonen så agades de.
* I stort sett var det enda som stod till buds för allmogen att förlusta sig med var marknader, dans och brännvin. Superiet var enormt.
* Minderåriga barn auktionerades bort till lägstbjudande.
* 1842 Kom den kungliga skolstadgan.
* 1850-talet Väckelserörelserna, läsarna, kolportörerna.
* 1850-talet Dragharmonikan, dragspelets förgångare blev populärt och började att tränga undan fiolen.
* 1853 härjade koleran i Örebro. Samma år avlystes marknaden i Nora.
* 1856 invigdes Sveriges första normalspåriga järnväg mellan Nora, Järle. (och Ervalla)
* 1858 Ogifta kvinnor blir myndiga vid fyllda 25. Men först efter ansökan hos domstol. Kvinnans man var  förmyndare för henne. Först när hon blev änka blev hon myndig.
* 1858 Förbjöds husagan. D v s arbetsgivarens rätt att tukta sina pigor och drängar. Samma år upphävdes konvetikelplakatet.
* 1860 kom järnvägar, järnplogen, fotogenlampan.
* 1871 invigdes Vikers kyrka och kyrkogård.
* 1873 Kröntes Oscar den andre.
* 1874 Var järnvägen mellan Nora och Bofors klar.
* Mellan 1881-1891 emigrerade mer än 900 personer från Nora socken till Amerika.
* En fröken var en adelsdam.
* En mamsell var dotter till en präst, ämbetsman eller borgare.
* En jungfru var dotter till en hantverkare.
* En piga var dotter till en bonde, torpare eller en backstugusittare.

De allra flesta människor i Nora socken, samt övriga socknar i Bergslagen levde under 1800-talet hela sitt liv på en och samma plats. Kontakterna med omvärlden var ytterst sporadiska och begränsade. Besöken på Noramarken, samt en och en annan resa till Hindersmässan i Örebro, var oftast de enda längre utfärder som allmogen kostade på sig och hade tid med. Arbetsdagarna var långa och semesterlagstiftningen låg långt fram i tiden. Det var endast de bättre bemedlade som hade möjlighet och anledning att göra längre resor.

Konstvakten Jan Modig i Dalkarlsberg lär vid slutet av 1800-talet ha yttrat följande: ”Ja känner ju te denna sockna och ja vet att det finns en breve, och så säjer di att de ä en te bakum.” (ur ”Filurer och krumelurer”)

Kuriosa om några skånska 1800-tals spelmän

Per Olssson i Örkered var en gång på väg hem från ett dansgille och råkade ramla i en varggrop tillsammans med två vargar. Då uppehöll han dem med sitt fiolspel tills räddningen anlände.
Jöns Andersson i Tundahl somnade ibland under nattliga spelningar utan att avbryta sitt spel när han fått några glas spirituosa. Att han somnat märktes bara på att han inte slutade att spela förrän man väckte honom.  Ibland kunde han komma ganska påstruken till danstillställningarna. Om någon då undrade om han skulle klara att att sköta sina åligganden gav han alltid det självsäkra svaret: ”Tvivlar ingalunda, jag måtte väl vara en svensker  man.”
W(ilhelm) Küstler en äldre invandrande spelman från Tyskland, skulle enligt utsago nästan varje morgon efter förtärandet av en ”kaffegök” ha komponerat två stycken låtar.
Ola Lans i Sjörup  var på 1870-talet kringvandrande spelman med gråsprängt, framskjutande hakskägg, svart hår, slö blick och frånstötande uppsyn. Fiolen bar han i ett grävsvinsskinn.

Kringvandrande spelmän kallades i Skåne på den tiden för ”kornspelman”. De vandrade från gård till gård och spelade för ett stycke bröd, en näve salt och allra helst en sup.

Han spelade alltid med medljudande strängar, fiolen var placerad mot bröstet och stråkhanden höll han på mitten av stråken. För att spara på strängarna hade han sitt primitiva instrument i ”kornstämma”, d v s en eller två strängar lägre än den normala stämningen.

Jöns Johnsson från Kattarp, var häradsspelman i Luggudde härad, och född på Hofgården i Väsby. Han ålades när han började att ta lektioner i fiolspelning, av sin lärare att hålla ett garnnystan i högra armhålanför att få rätt stråkföring.

John Enninger (ursprungligen Jöns Persson) spelman och klassiskt skolad violinist föddes i Kvärlöv. Det berättas att han knappt blev i fullgod form för ett uppträdande utan att innan ha ätit en stadig måltid med någon av hans favoriträtter. Somliga ansåg att hans spel fick sin oemotståndligaste fason när han bjudits på en dryg aln ål.

Något om folkdanser 

Angläs (engelsk dans)
Stavas Anglaise på franska, är en kontradans i 2/4 eller 6/8 takt. Tempot relativt livligt. Populär under åren 1750 – 1850. I motsats till fransäsen, som innehöll musik med många och långa turer, bestod angläsen vanligen bara av musik uppdelade 2 x 4 takter. Den dansades i Sverige fram till 1800-talets slut.

Fransäs
Stavas på franska francaise, uttalas frangsäs. Kontradans i promenadtakt med invecklade turer. (15 stycken) Besläktad med 1700-talets kontradans. Musiken går i 2/4 eller 6/8 takt. Populär i Sverige från 1820-talet och ett stycke in på 1900-talet. Typisk ”högre-stånds-dans” som dansades av flera par samtidigt.

Hambo
Folklig pardans i stadig 3/4-takt. Ursprunget är oklart, vilket de olika äldre namnen avslöjar, hambopolska, hanebopolska, hambopolkett, hamburger, hamburska, men räknas vanligen som en variant av polskan. Hambo dansades redan på 1840-talet, men var en tid tämligen bortglömd tills den åter blev på modet på 1880-talet.

Kontradans
Från engelskans country dances. D v s allmogedanser som upptagits i de finare kretsarna. En herr- och en damrad dansar mot varandra. Förekom här i Sverige redan under 1600-talet vid drottning Kristinas hov. En fransk form var kadriljen med fyra par i fyrkant. Kontradans är också samlingsnamnet på olika populara danser under 1800-talet. 

Polska
Troligen den första pardansen i norden. Anses ursprungligen komma från Polen. (polsk dans) Avgörande för spridningen  i Sverige – var de särskilt under 1500-talet – starka förbindelserna med den dåtida stormakten Polen, då rena unionsförhållanden rådde under Sigismund och Johan den tredje. En bidragande orsak är antagligen att många svenska soldater vistades på polsk mark under 1600- och 1700-talens krig.

Polskorna är givetvis av olika ålder men en stor mängd härrör från 1700-talet. De vanligaste huvudtyperna är: A, med övervägande sextondelar. B, med punkterade fjärdedelar, samt en mellanform med trioler. 3/4 rytmen är konstant, men tempot varierar. 

Polka
Polka trogligen av tjeck pulka = halvsteg. Rask pardans i 2/4-takt som uppkom i Böhmen omkring 1830 och snart spreds till det övriga europa. På 1840-talet utbröt en veritabel polkaepedemi. Polkett är en folklig svensk variant av polkan. Galopp är en snabbpolka. 

Schottis
Snabb pardans från 1800-talets mitt. Namnet ”skotsk dans” har förmodligen övertagits tillsammans med vissa danssteg från den äldre ecossäsen. När schottisen med sina hoppande steg kom till Sverige hade den det franska namnet Pas de Quatre. (betyder fyra steg) Detta var inte helt lätt för allmogen att uttala. Det finns noterat att dansen på vissa platser i Västmanland uttalades Patri katt eller Pateri Katti. Jenka är finsk schottis med snabb och hoppig karaktär. Kan även dansas i ring, eller med de dansande ordnade i en lång rad. Populär i Sverige på 1960-talet.

Masurka (mazurka)
Dans i 3/4-takt från landskapet Masurien i Polen. Omkring 1830 spreds masurkan via Paris till att bli en europeisk sällskapsdans. Masurkan har betydligt långsammare tempo än vals och har en karakterisktisk, markant rytm med betoning på den andra eller tredje taktdelen. 

 Vals
Pardans i 3/4-takt av sydtyskt ursprung. Namnet lär härröra från verbet walsen = snurra runt. Valsens första form var den lantliga ländlern som också kallades tysk dans. Under 1700-talets sista årtionden fick valsen stor spridning trots att den i likhet med många andra nya danser fördömdes som omoralisk. I vårt land överfördes valsen från herrskapets salonger till bondens kök. Redan 1810 dansade bönderna i Skåne vals på gillen.

 

Källor bl a: Folkmusik i Västmanland, Västmanlands spelmansförbund. Svensk Låtar, Västmanlandsdelen. Åke Mossberg, Ett & annat” från Pershyttan. Einar Eriksson, Greksåsar en Bergslagsby. Thomas  Eriksson, Spelman Glys och de andra – Sant och sägner om folkmusik i Närke. Carl-Erik Hartman, Minnen och hågkomster. Från Bergslag och  Bondebygd 1943. Linnar Linnarson, Gamle patron och  hans tid. Greta Adrian, Kilsbergen berättar, Jan Ling, Svensk Folkmusik. Artikel av Per Saxholm i Hemmets Journal 2004. Nora stads och Bergslags tidning. Nerikes Allehanda, Bergslagen. Karl-August Andersson-Meijerhelm, Flydda dagar, anteckningar om en bergsmanssläkt. Marcus Nilsson, Bygdespelmän förr och nu. Anders Zorn och musiken av Märta Ramsten och Gunnar Ternhag.