Image

Karl Karlsson-Fahlström, ”Glysen”

Karl Karlsson-Fahlström, kallad ”Spelman Glys”, eller ”Glysen”, f 1847, d 1927. Han föddes i Bäcketorp i Tysslinge socken, på en gård som kallades Ryssåsen, men ibland uppgav han själv att han var född i Ryssåsen, i närheten av Dalkarlsberg. Vid andra tillfällen påstog han sig ha sett dagens ljus i Västgöthyttan. Öknamnet ”Glysen” hade han fått för sin stirrande blick.

”Glysen” var kringvandrande urmakare och spelman. Klockorna som han hade till försäljning var av tyskt ursprung och han brukade köpa dem hos en urmakare i Filpstad. Han vandrade i stort sett från Lekhyttan i söder till Loka och Filipstad i väster, samt i Nora och Lindesbergs bergslag i norr och i öster till Boängen i Ervalla. Han köpte och sålde även fioler. En dag kom han bärande på två fioler. Praktisk som han var, hade han stoppat ner dem i ett par kalsonger; en fiol i vardera benet och hängande över axeln var de inte till besvär vid vandringen.   I Skrekarhyttan låg han på masugnskransen eller i hyttkammaren där det var varmt och gott. Det finns uppgifter om att ”Spelman Glys” stundtals bodde hos Israel Israelsson när han passerade Älvhyttan på sina vandringar. Kanske det var där hos Israel som han lärde sig en del av ”Spel-Kulas” repertoar. Israel hade varit dennes elev. Flera av de gamla spelmännens låtar, som t e x Petter Erssons, (Spel-Kula) är uppteckningar gjorda efter ”Glysen”.

”Glysen” var känd för att vara mycket sparsam. Han var måttlig med spriten, rökte inte och blev oftast bjuden på kost och logi i gårdarna. Han hade en välgörare i godsägaren på Grimsö, Lukas Heikensköld. Där var han periodvis gäst. Han började tidigt att vandra omkring och hyste en särskild kärlek till Loka där hans vän konstnären Wilhelm Bergewing  bodde. Han framträdde ibland på Loka Brunn, den på den tiden fashionabla kuranstalten. Efteråt bjöds det givetvis på både mat och dryckjom i Stora Sociteten eller i Kungsbyggnaden.

Musiken var för honom det väsentliga i livet. Han kunde hantera fiolen bättre än någon annan, under hakan placerades den aldrig, men en bit ner på bröstet eller under knäna, bakpå nacken eller ryggen var hans maner. Någon fiol hade han sällan med sig utan tog i stället in på gårdar där han visste att det fanns en fiol. I Närke sa man att det ”licksta” med ”Glysen” var att han hade hittat på de flesta låtarna ”själver”. Ingen har hört ”Glysen” spela på någon dansbana eller på någon offentlig eller enskild logdans. Det hölll han sig för god för. Däremot blev det ofta fest och dans i de stugor han besökte.

Glysen var hemma i varje stuga han gästade. ‘Å, nu kommer Glysen´, sa man: ´Nu behöver en inte ha lesamt! Nänämensann!´ Så fort han satte foten innanför dörren gick livet i gladare, raskare takt. Den dåsige på sofflocket kvicknade yrvaket till, gnuggade sömnen ur ögonen och rycktes med i den allmänna uppsluppenheten. Mor i huset var kvick med att lägga på extra kaffe i pannan och de unga fruntimren snyggade till sig framför spegelglaset.´ (ur ”Kilsbergen berättar” av Greta Ahdrian)

Om ”Spelman Glys” berättas att han under sitt rätt långa liv inte uträttade ett enda riktigt dagsverke efter den tidens upfattning, men två saker kunde han bättre än någon annan – laga klockor och spela fiol.

Det påstås att han endast en gång som vuxen gjort bekantskap med vatten. En man i Bocksboda fick vid ett tillfälle höra ett ”ynkligt gnäll” från en bäck i närheten. Vid närmare undersökning visade det sig att det var ”Glysen” som satt i bäcken spritt naken och spelade på sin fiol, förmodligen för att imitera näcken.

Ibland kunde man få se ”Glysen” sittande vid vägkanten i Dalkarlsberg, spelande fiol och samtidigt skråla till. Han hade bl a komponerat en låt som han kallade ”vallpigan och tjur´n.” En kvinna som hete Anna-Stina, men kallades ”Varg-Sara”, födde ett barn ute på skogen. Det sades att ”Glysen” var far till barnet.

Carl-Erik Hartman skriver i ”Minnen och hågkomster från Bergslagen” följande:  ”Glysen” hade alltid fiolen under rocken när han kom, och då blev det spela av, så att det var farligt att vara i närheten. Han lyfte knäna högt och slog ned fötterna för varje takt, så åkte han mellan ömse ändar på soffa eller säte där han satt, i synnerhet när han spelade Skams polska, Slaske-Sara, Vallekulla å tjur´n eller Hejkenskiölds vals.”

I en notis i Nora stads och bergslags tidning runt år 1900 gick det att läsa följande under rubriken: Våld och rån. I tisdags afton rånades urmakaren Carl Carlsson från Järle, som satt vid Ekersvägen mellan Örebro stad och Mark och spelade fiol och somt drack ur en literbutelj. En annan person hade kommit till honom och fått med af bränvinet, men lönat denna välvilja med ett häftigt slag i högra ögat, så att urmakaren domnade af, hvarpå rånaren skurit sönder hans väska och tillgripit plånboken, som innehöll 300 kr. Den öfverfallne qvicknade till vid 4-tiden på natten och anmälde tilldragelsen för polis. Fiolen tog rånaren också med sig.

En decemberdag mot slutet av sin levnad hittades ”Glysen” livlös liggande vid en vägkant i Kilsbergen i närheten av Bocksboda. Efter några dagar på lasarettet i Örebro avled han den 19 december. Insytt i hans slitna rockfoder hittades 13.000 kr. En på den tiden ansenlig summa. Han lämnade även efter sig en mycket sliten fiol. Den 16 januari 1928 jordfästes ”Glysen” i Olaus Petri gravkapell i Örebro.

Uttalanden om ”Glysen” som spelman
I en artikel i Nora Stads och Bergslags Tidnings jubileumsnummer 1941 skriver Artur Hamrin i en artikel med rubriken ”Allmogespelmän och bygdeoriginal i gångna tiders Viker” bl a följande efter att ha skrivit om ”Spel-Kula”, Israel Israelsson och Per Jakobsson i Spjutvik: ”Det är knappast rättvist att vid sidan av dessa framstående musiker nämna den spelman, som gick under namnet ”Glys”, ett namn, som enligt uppgift syftade på hans skarpa och stirrande ögon. Men som en övergång till ett ”original” av annan art än de förut nämda kan han här upptagas.” Sedan följer en beskrivnng om var ”Glysen” var född, hans vandringar och urmakeriverksamhet, varefter han fortsätter: ”Fiolen hade han inlindad i en trasa, och den följde honom överallt. När han kom in i gårdarna, stannade han innanför dörren och sade aldrig sitt ärende, men alla visste att han ville ha mat. Till tack för detta kunde han spela en låt på fiolen, men hans musik hörde inte till de större konstnjutningarna.”

Fil dr Vilhelm Gödel berättar i sin bok ”Bergsmansliv på 1870-talet” hur han som pojke vid några tillfällen hade  lyssnat till ”Spel-Kulas” medryckande spel. Om ”Glysen skriver han: ”Spelman-Glys var en mycket lägre typ. (underförstått i jämförelse med ”Spel-Kula”) Sitt vedernamn hade han tydligen fått på grund av sina skarpa och stickande ögon. Men handen var också ”stirrande”, åtminstone på äldre dagar, och spelet kunde då godtagas endast på mindre danstillställningar. Måhända hade han i yngre år varit bättre, men dryckenskap och umbäranden hade tidigt dragit ned honom.”